Widebrant

Året började tungt. Lilla farmor orkade inte mera utan gick för att möta farfar på andra sidan. Hennes sista år hade varit jobbigt men hon orkade trots det fira sin sista jul hemma i huset vid hennes älskade sjö, Möllesjön. Hon hade bott vid den sedan hon var barn och för henne betydde det väldigt mycket att kunna sitta och se ut över sjön varje dag.

Sista gången farmor orkade besöka oss var i maj 2010.
Hon dog den 23:e januari, 2 månader innan sin 89-års dag.


Begravningen hemma i Kyrkhults kyrka var så fin och större delen av vår stora släkt och alla farmors gamla vänner och grannar var där. Det var en begravning helt i farmors smak ;-)


Den 1 februari var jag tvungen att låta vår älskade lilla Joy somna in för gott. Ett tungt men nödvändigt beslut. Hon orkade inte längre. Våra djur har ju faktiskt förmånen att få slippa ifrån när deras kroppar inte orkar längre. Vår "järnlady" blev 14 år och 2 månader.

En mycket ledsen matte med Joy strax innan vi åkte till veterinären :(
Fy f-n vad tufft sånt är!


Regnbågsbron

Någonstans finns en bro mellan himlen och vår jord...
Just på vår sida om himlen finns en alldeles särskild plats, Regnbågsbron.

Då ett djur, som stått någon av oss särskilt nära i livet, till sist dör, börjar det sin vandring till Regnbågsbron.
Där bortom, väntar grönskande ängar och böljande kullar på våra älskade vänner, där de kan springa och leka tillsammans. Där finns gott om mat, vatten och solsken som håller våra vänner varma och nöjda. Alla de djur som varit sjuka eller gamla, återfår sin hälsa och styrka. De som varit skadade eller lemlästade, görs hela och starka igen, just sådana vi minns dem i våra drömmar om dagar i en tid som gått.

Våra djur är lyckliga och nöjda men, ändå fattas något, alla känner de saknaden efter någon särskilt utvald, någon de lämnat efter sig. De springer alla omkring och leker tills den dag kommer då en av dem hastigt stannar upp mitt i leken, för att skåda bort i fjärran... Hans blick är spänd och uppmärksam, iver och otålighet får hans kropp att skälva. Plötsligt störtar han iväg från gruppen, flyger över det gröna gräset så fort hans ben bär honom, allt snabbare och snabbare...

Du har blivit upptäckt, och när du och din speciella vän äntligen möts, kramar ni varandra länge, överlyckliga att återförenas, för att aldrig mer bli skilda åt igen. Ditt ansike blir vått med glädjekyssar; dina händer smeker igen det älskade huvudet, och du tittar åter igen in i ögonen på din tillitsfulla vän, som så länge varit borta från ditt liv, men aldrig frånvarande från ditt hjärta.

Tillsammans vandrar ni sedan över Regnbågsbron...

för att aldrig mer skiljas åt.

Författare okänd